En patientberättelse,När tiden i livet håller på att rinna ut 

EwiMed – dränageprodukter för pleuravätska och ascites
Camilla Andersen, lung- och infektionsmedicinsk avdelning, SUH Roskilde 

 Fallbeskrivning – Kvarliggande kateter 

Jag är sjuksköterska på en lungmedicinsk avdelning, vilket ställer stora krav på mina tekniska och instrumentella färdigheter. Jag undrar ofta om vi lyckas behålla patienten i centrum när tekniken utvecklas eller om det är tekniken som står i centrum för människan. Klarar ett modernt sjukvårdssystem av att behålla basal omvårdnad och grundläggande vård i centrum när instrumentella färdigheter är så viktiga i modern omvårdnad? 

 Följande är en beskrivning av en patientupplevelse som jag hade på avdelningen hösten 2023. 

 Marianne är numera en välkänd gäst på vår avdelning. Under de senaste åren har hon besökt alla regionens sjukhus. Hon har varit på diabetesmottagningen i Køge och på lungmedicinska mottagningen i Roskilde, och på senare tid har hon också varit inlagd med akut andnöd. 

Marianne har varit barnskötare. Hon har tagit hand om barn sedan hon var 16 år gammal. Hon har en stor familj med barn och 2 barnbarn. Hon har många vänner som tar med henne på kulturupplevelser. Marianne tycker om att engagera sig i andra människors liv. Men när det gäller hennes eget är hon mer tveksam till att dela med sig. Hennes framtid har blivit mer och mer osäker och oförutsägbar under de senaste åren. Hon måste allt oftare ställa in inbokade aktiviteter och vågar inte längre vara ensam med barnen eftersom hon är rädd för att få svårt att andas och behöva ringa 112 på grund av andningssvårigheter, tryck över bröstet och ångestattacker. När hon känner att bröstkorgen drar ihop sig i och det inte finns utrymme att andas får hon panik. Ångesten har gradvis blivit en stor del av hennes vardag. 

 De akuta nattliga inskrivningarna blev allt vanligare under hösten. Varje gång läggs hon in på akutmottagningen, överförs till en vårdavdelning och flyttas några dagar senare till lungmedicinskt centrum i Roskilde. ”Det värsta är att jag känner till processen så väl, jag vet vad de kommer att säga – Nu sätter vi in dränet och sedan får du träffa experterna i Roskilde när de har plats, det kommer att gå bra.” 

”Jag har hela tiden den här rädslan och ångesten att jag ska behöva gå igenom allt igen. Som om det aldrig tar slut”. 

Marianne kan inte säga hur många lungdrän hon har haft, men hon visar mig sin rygg. Det finns ärrvävnad över hela ryggen och under armen. På vissa ställen har vätskan förstört huden runt insticksstället och huden är liksom skrynklig och rosa. Hon har hört alla förmaningar om vad hon får och inte får göra, med dränpåsen och slangen som sticker ut ur bröstkorgen. Det är bra att gå, att stå. Jag får inte dra i dränet, har du ont? osv. 

 Det blir lättare att andas varje gång dränet läggs och vätskan kommer ut. Ibland är det mycket vätska – och Marianne förklarar hur konstigt det känns i kroppen när en hel liter vätska har runnit ut. Hur det pirrar till inuti och hon känner sig obekväm. Hennes uppfattning om sin egen kropp har varit svår att bearbeta. Både att ha slangar som sticker ut, över och under, i armarna och bröstet; ”Jag ser ut som en framtidsmänniska med alla dessa slangar som sticker ut överallt. Jag vill inte ha besök när jag har alla dessa drän och påsar. Men samtidigt känner jag mig ensam när ingen kommer”. 

 ”Det finns många människor runt omkring mig här på sjukhuset, som ler. De berättar för mig vad de gör. Nu spolar jag dränet, nu byter jag förband osv.” 

Den här sjukhusvistelsen är annorlunda. Den här gången har Marianne packat en väska hemifrån och förberett sig inför sjukhusvistelsen. Hennes dotter har följt med henne till öppenvårdsmottagningen. De har talat med en läkare som de redan känner och en sjuksköterska som ger muntlig information och ger Marianne en massa informationsbroschyrer. Den här gången ska Marianne få en tunnelerad dränagekateter. En kateter som kommer att ligga kvar under huden – kanske för alltid. 

 Marianne stannar hos oss på avdelningen en natt och dagen därpå kommer en sköterska från öppenvårdsmottagningen och tömmer det nya kvarliggande dränaget. ”Nu kom glödlampan fram på bordet”, utbrister Marianne när vakuumflaskan packas upp. 

 Jag kan redan se en förändring hos Marianne. Hon är mer lättad. Hon tror att hon återigen ska kunna styra över sin egen tid och planera för framtiden. Vi  pratar om den tid som finns kvar när tiden i livet håller på att rinna ut. 

Marianne berättar: ”Det här handlar om det liv jag vill leva under den tid jag har kvar. De säger att med det här dränet kan jag leva som förut – ta en promenad, klippa gräset, vad som helst. Jag kommer åtminstone att kunna tillbringa tid hemma i mitt eget vardagsrum. Med mina egna besökstider. Jag blir inte ledsen om det inte är hos er (på sjukhuset) som jag tillbringar min tid”.